Sök
  • Josephine Norrbo

Har du som jag utvecklat ett närmast beroendebeteende när det gäller nyhetsuppdateringar? Minst tre gånger i halvtimmen måste jag inhämta information om vad som händer i världen. Jag söker med intensitet rapporter, reflektioner, artiklar från alla möjliga håll. Jag har svårt att få något annat gjort.




Vi är nu vittnen till en historisk händelse, vi genomlever något som sedan kommer berättas om och jag tycker vi alla har ett ansvar att hålla oss uppdaterade. Men jag har insett att det som driver min nyhetshunger är min inre kontrollfrek. Den som vill veta för att känna sig säker. Den som inte står ut med ovisshet.


Igår kväll såg jag på Agenda hur tredje AP-fondens VD Kerstin Hessius bad med desperation i blicken om att vi måste sätta ett datum när det här är över ”och vi kan gå tillbaka till det vanliga livet”. Men svaret Kerstin fick är det omöjligt går att säga. För ingen vet hur lång tid det här kommer ta. Det är det som är min, Kerstin och allas vår utmaning, att inte veta. Egentligen alltid men just nu extra tydligt, vi har absolut ingen kontroll, vi vet ingenting.


Att inte veta skrämmer oss på så många plan. Vi vill att det ska vara tryggt, stabilt och som vanligt. Men coronakrisen kallar oss att väcka upp vår kapacitet till mental flexibilitet. Att vilja veta när det ska vara över är som att be om att sorgen ska ha ett slutdatum, att säga att 20 maj då ska mitt hjärta vara helt igen. Det går inte. Vi vet inte hur lång tid det ska ta.


Men att inte veta behöver nödvändigtvis inte göra oss passiva eller i kapitulation. Att inte veta innebär att ha ett öppet, flexibelt sinne. Inte gripa efter trygghet, inte hålla borta obehag. Inte titta bort och låtsas som det inte händer. Krisen ger oss möjlighet att tänka nytt, att släppa taget om det vi inte behöver. Att inte veta kan vara att ställa frågan - var behövs jag mest nu? Hur kan jag bidra? Vad kan jag göra som skadar min omgivning minst? Istället för att hålla fast vid sin identitet som reklamare, artist eller eventmanager och tänka att det är det jag måste göra, öppna upp för möjligheten att göra något annat - något som världen behöver nu!


Och snälla, älskade världen börja tänka globalt. Det som händer i foten påverkar axeln. Om någon svälter i Somalia påverkar det Sverige. När korallreven dör, dör något i dig. Om jorden avskogas så fladdermusen måste hitta ett annat habitat påverkar det människan. Om människor i Kina smittas av ett virus påverkar det mig. Vi är alla ett system, en helhet. Din smärta är min smärta. Det finns ingen separation. Även om du låtsas att det som händer i världen inte angår dig, så kommer du inte undan.


Nu övar jag på att acceptera att inte veta, att stå kvar i lidandet för att öppna hjärtats oändliga kapacitet. Vi är enade i lidandet.


Vad kan du lära dig och vart behövs du mest?


//J

21 visningarSkriv en kommentar
  • Josephine Norrbo

Jag har blivit undervisad i att allt är osäkert och icke-permanent ganska länge nu. Jag har blivit undervisad i att allt ät otillfredsställelse och att smärta alltid kommer vara närvarande i det här livet. Det är den typen av undervisning som gjort att jag älskat och älskar den buddhistiska läran. Men när det oväntade händer, välden inte beter sig som jag vill och tingens egentliga natur blir mer uppenbara - hur svårt är det inte att stå kvar i det?



Jag ser många inlägg på sociala media om att vi inte ska vara rädda, att vi ska se positivt på det som händer, att det är en möjlighet att utvecklas. Det finns såklart vackra konsekvenser av något som också är skrämmande och som tillsynes kan stanna hela världen. Såklart kan vi lära oss massor, meditera, yoga, minnas det som är viktigt när vi möts av en kris men jag anar något annat bakom alla dessa livsbejakande inlägg. Jag anar rädslan för rädslan, rädslan för smärta, rädslan för lidandet.


Vi alla vill bara att någon ska säga, allt blir bra det ordnar sig! Vi längtar efter trygghet, frihet och kärlek. Det gör vi alla och det är mänskligt. Sanningen är att det blir bra, sen blir det dåligt igen, sen blir det bra igen. Så är livet. Jag har undervisats att vårt lidande uppstår eftersom vi inte lever i linje med verkligheten. Vi lever (och hoppas) som om allt skulle vara permanent. Mitt liv ska alltid vara tryggt, mitt samhälle ska se ut som det gör, dom jag älskar ska alltid finnas. Men det är inte permanent och när vi blir smärtsamt medvetna om det uppstår lidande. Det uppstår en massa olika reaktioner: förnekelse, anklaga någon, panik, aggressivitet, intellektualisering, kontrollbehov och passivitet. Så är det. Så reagerar jag med. Så reagerar djuret i mig, mitt lilla jag.


Jag är ingen förebild. Jag blir ofta överraskad över mina egna reaktioner, handlingar och tankar. Aha krävdes det SÅ LITE för att få mig ut jämnmod? Fascinerande.


Pema Chödron har skrivit en underbar bok om att ge upp hoppet, The wisdom of no escape. Hon skriver så befriande om att vi måste ge upp hoppet om att allt blir bra. Ge upp hoppet om att vi kan komma undan livet. Först då, när vi ger upp, och kan vi känna livets råhet på riktigt, först då kan vi på riktigt se oss själva som de vi är. Vi kan se livets skönhet, vi kan se in i evigheten när våra skygglappar ryckts bort och se vad vi verkligen är. Vi kan andas in varje vibrerande ögonblick - vackert eller skrämmande - som det är. Inte som vi vill att det ska vara. Först då kan vi bli fria, befriande från vårt gripande efter världen som vi vill ha den.


Det är okej att vara rädd, att vara uttråkad, att vara arg eller ledsen. Det är obekvämt och smärtsamt att leva. Allt du älskar kommer försvinna, alla du älskar kommer försvinna. Det är fakta. Det gör mig rädd, det gör mig ledsen, det gör mitt begränsade jag olyckligt. Det är av den anledningen som jag älskar Dharma. Dharma säger som det är, det är ingen låtsasvärld där allt kommer bli bra. För det finns ingen sen och allt är redan bra. Det finns något annat än mitt begränsade jag. Det enda som finns är det vibrerande nuet. Allt föds och dör i samma sekund. Kontakten med det gör att vi kan öppet andas in det som skrämmer oss mest och se vad som händer. Och kanske se att genom lidande kan vi komma i kontakt med världen, i kontakt med tingen som dom är, i kontakt med vårt icke-separata natur. Jag oroar mig för mina äldre - det gör ALLA just nu. Kan jag andas in i allas oro för de äldre? Vad uppstår? Medkänsla.


Jag skriver det här till mig själv, som en påminnelse i denna nästan overkliga tid.


Må alla varelser bli fria från lidande

Må alla varelser leva med lätthet

Må alla varelser finna trygghet och mening

Må alla varelser finna frid


//Josephine

67 visningar1 kommentar
  • Josephine Norrbo

I klimatförändringens spår har det kommit ett nytt begrepp, klimatångest. Klimatångest beskriver den känslan som kan drabba oss när vi möts av fakta som att glaciärerna smälter, ekosystem kollapsar och vår framtid ser mycket oviss ut. Ångest orsakad av klimatet. Artiklar om klimatångest följs ofta av råd hur du kan hantera din klimatångest, tex att börja agera, att ta hand om dig själv eller kanske gå till en psykolog. Men är det verkligen klimatångesten som är problemet här? Är klimatförändringarna bara ett störningsmoment för vårt välmående eller är de kanske i sig själv problemet?




Härom dagen såg jag en reklam för en meditationskurs som hette Kärlek utan smärta, samma organisation (New Kadampa Trust) saluför även ett Liv utan stress. Jag gissar att titlarna är väl valda för att tala till vår längtan efter just det - ett liv utan smärta, utan lidande, utan hemskheter som sjukdom, klimatförändringar och död. Det är ju det vi alla vill ha - vem vill lida?


Jag kommer ibland på mig själv med att hålla fast tron på att meditation och yoga kan ge ett liv utan stress och kärlek utan smärta. Att jag så att säga kan meditera bort världens (och min egen) smärta. Det är svårt att prata om det här för på ett plan är det på sätt och vis sant. Det upplysta sinnet upplever inte Dukkha (lidande) som svar på smärta eftersom den upplyste ser tomheten i smärtan. Att den är föränderlig, kommer passera och att allt i världen är del av dansen födelse och upphörande. Att som har en början har ett slut, även din klimatångest, men det viktiga här är att även om dukkha upphör så försvinner inte smärta, ångest, stress och död. Du kanske till och med upplever MER smärta och ångest när du börjar meditera och verkligen se världen omkring dig, Men med ökat mentalt utrymme kan du hålla mer lidande, känna djupare smärta eftersom du inte identifierar dig med det. Men du blir inte immun mot smärta och bara flyter runt med ett leende på läpparna och en smoothie i handen.


I yogavärlden verkar det ibland inte finnas rum för mörker. Det är en leende värld där vackra kroppar inramas av tropiska vackra platser. Nåde den som stör vårt feel-good med sin klagovisor om klimatet, smärta eller ångest. I vårt kapitalistiska samhälle är det ju det vi säljer - kom på min kurs och må bättre! Bli vackrare! Lev utan smärta! Hur skulle det låta om vi sålde Kärlek och smärta eller Ett mer smärtsamt liv?


Vi vill alla må bra, känna oss älskade och leva i frid. Men vägen dit går genom att göra plats för ilska, ångest, rädsla, skuld, skam och fulhet istället för att försöka undvika att bli obekväma. Vi kan inte kapa bort den mörka delen av livet utan vi måste känna den till 100%, sedan inse att det inte är DU eller DITT och bli mindre bekymrad av dessa känslor. Det är inte fel på dig för att du känner rädsla, stress eller ångest - du är en helt vanlig människa! Det finns inget som gör så ont och är så obehagligt som att låtsas att att allt är feel-good och mys fastän verkligheten är en annan.


Känn din klimatångest! Stirra resultatet av vår gemensamma girighet i ögonen och se vad som händer, du kanske blir överraskad…

109 visningarSkriv en kommentar
IMG_1381.jpg

Follow us

  • Facebook - White Circle