Sök
  • Josephine Norrbo

Att glädjas med andra för att inte bli gollum

Under våren har jag studerat en kurs med Stephan Pende runt texten Bodhicaryāvatāra, (En bodhisattvas liv) av den indiska 700-tals munken Santideva. Texten är en poetisk, humoristisk, filosofisk, mystisk och väldigt praktisk guide till hur vi kan väcka, vidmakthålla och realisera Bodhicitta. Bodhicitta kan beskrivas som längtan efter att nå upplysning, men inte för sin egen skull utan för alla andra varelsers skull, för att deras lidande ska upphöra. En del av detta är att öva sig i medglädje, eller mudita. Termen på engelska för medglädje är rejoicing. Stephan gav oss bland annat rådet att söka upp bilder, social media och information om de som gör samma sak som vi och som det går bra för och se om det är möjligt att glädjas med deras framgångar. Sagt och gjort, jag testade!



Jag vill inte vara en snål person, någon som är avundsjuk eller missunnsam. Det är inte vackert eller klädsamt och det är definitivt något jag inte tycker om hos andra. I vårt samhälle räknas det också som en ganska ful känsla, nästan otillåten att känna. Om vi känner det ska vi i alla fall försöka dölja det. Så hur gick det då med experimentet? Det jag upptäcker när jag tittar närmare på min egen förmåga att glädjas med andra är hur tätt länkad någon annans framgång är med min egen rädsla att inte vara framgångsrik. Jag kan se att det största hindret för medglädje att flöda fritt är rädsla. Rädsla att inte vara god nog, rädsla att misslyckas, rädsla att förlora det jag har, rädslan att inte vara någon, att andra är bättre och att snart nog kommer det visa sig att jag nog ändå är värdelös. Ahh spännande! Allt det här finns närvarande i mitt medvetande och hindrar medglädje, men medglädje finns också där under allt det andra.


Idag när jag satt och fikade med en vän pratade vi om att vara en yogalärare bland många yogalärare i en branch som är svår att försörja sig i. Så nära den ligger, rädslan att förlora det jag har, rädslan att inte vara god nog, gripandet att försvara det som jag upplever som mitt. Det är okej att vara rädd, det är okej att missunnsamhet finns, i mig och i dig och alla andra. Men vad gör vi med den? Hur undgår vi att bli Gollum när resurserna är knappa? Hur håller vi hjärtat öppet, generöst, gränslöst? Ett sätt är att följa Santidevas råd och öva sig i medglädje, både i sittande meditation och ute i det dagliga livet. Inte för att låtsas att avundsjuka och missunnsamhet inte finns i dig utan för att kultivera motsatsen. Och när dessa mörka, gripande känslor uppstår kan vi kanske möta dom med kärlek, med ömhet och se att bakom gripandet finns rädsla och en längtan efter att bli älskad och att älska obehindrat, utan rädsla.


Det verkar logiskt att gripa och hålla fast för att försäkra sig om att vi har det vi behöver, det är vår överlevnadsinstinkt. Men i gripandet finns anspänning och smärta, en vilja att skydda ett jag vi tror finns som en fast oföränderlig enhet. Tänk om vi får mer genom att släppa taget? Att känslan av fattigdom uppstår i och med själva gripandet? Att ju mer vi kan glädjas med andra ökar tillfredsställelsen i vårt eget liv? Jag vill öva mig att oftare ha en öppen hand än en sluten, att tänka att det är inte viktigt att det är JAG som gör något speciellt utan det som är viktigt är att det görs. Och varje gång jag möter min egen rädsla att vara värdelös låta den öppna mitt hjärta ytterligare, för den känslan delar jag med alla andra varelser. Rejoice! Rejoice!


Avslutningsvis en dikt av hjältinnan Erica Jong:


Ymnighetshornet

av Erica Jong


Alltid innan

fanns det återhållsamhet:


visa inte din kärlek för mycket

då kommer han att springa iväg.


Ge orden som små presenter

& säg aldrig:


jag älskar dig

för tidigt, för tidigt.


När som helst var alltid

alldeles för tidigt.


Men jag överöste dig med kärlek

& du fortsatte komma tillbaka


& jag pratade och pratade och pratade

& du fortsatte att prata tillbaka.


& jag överhopade dig med min kärlek

& du fortsatte att överhopa mig.


Vad trodde vi att vi höll på

genom att hålla tillbaka?


Varför trodde vi att det var säkert

att hålla tillbaka vår kärlek?


Ymnighetshornet fyller på

sig själv.


Frukterna faller ut.

Vi äter dem och de växer.


/J

28 visningar

Follow us

  • Facebook - White Circle