Sök
  • irina204

Att växa

Ja visst gör det ont när knoppar brister.

Varför skulle annars våren tveka?

Varför skulle all vår heta längtan

bindas i det frusna bitterbleka?

Höljet var ju knoppen hela vintern.

Vad är det för nytt, som tär och spränger?

Ja visst gör det ont när knoppar brister,

ont för det som växer

och det som stänger.

Karin Boye, Ja visst gör det ont




Att utvecklas är spännande men det gör också ont.


Utveckling förutsätter en förändring. Och förändring innebär att ta ett steg i det okända, att göra sig av med en gammal rutin eller skapa en ny.

Hur ofta fastnar vi i ett sätt att leva som inte gynnar oss men som vi lär oss att hantera och därför nöjer oss med det?


Jag gör det ofta men då och då kommer det en tid då det känns som att jag står still och då måste jag växa ur mitt gamla skin. Processen är alltid smärtsam.


Min resa tillbaka till Indien var ett sådant behov att växa ur gammalt skin. Det kom för några månader sedan och blev tydligt, omöjligt att ignorera. Resan var efterlängtad.


Men en vecka förre avresan kom ångesten. Separationsångest, vilja att stanna kvar i svenska sommar och i svenska självklara trygghet, osäkerhet inför om jag klarar av kursen, social fobi som jag ibland kan uppleva när jag ska etablera mig i en ny grupp människor... Känslan var konstant och så välbekant. Att bära den var jobbigt. Än tydligare blev den under meditationsstunderna. Men det var också meditationen som hjälpte mig att inte vifta bort min oro utan tvärtom stanna i den medvetet och ta den för vad den är - förändringsprocess.


Och så fort ja satte mig på planet och resan började definitivt försvann oron. Lugnet infann sig.


Mitt behov att förändras kom inifrån. Det är på ett sätt svårare att hantera oron då eftersom man vet att det går att stoppa förändringen teoretisk om man vill, så frestelsen kan vara stor. Samtidigt kan det vara lättare at vara i den känslan för att på något sätt är det hjälpsamt att veta att man väljer förändringen själv.


Ofta tvingar livet oss att hantera förändring som vi inte har valt. Vi blir sjuka, uppsagda, lämnade, tvingas ta ansvar för någon eller något. Hur står vi då inför en förändring. Hur kan vi då hjälpa oss själva att hantera osäkerheten, sorg, motstånd?


Jag tror på varsevarande - ett lite ödmjukare namn på begreppet medveten närvaro som är påhittad av Björn Nattiko Lindeblad.

Att vara varse sina känslor och acceptera dom är att erkänna sin mänskliga natur, hedra allt det som betyder något för oss och som vi är rädda att förlora, det är också ett sätt att stanna upp och faktisk applådera oss själva när vi växer.


30 visningar

Follow us

  • Facebook - White Circle