Sök
  • Josephine Norrbo

När praktiken sätts på prov

Jag har blivit undervisad i att allt är osäkert och icke-permanent ganska länge nu. Jag har blivit undervisad i att allt ät otillfredsställelse och att smärta alltid kommer vara närvarande i det här livet. Det är den typen av undervisning som gjort att jag älskat och älskar den buddhistiska läran. Men när det oväntade händer, välden inte beter sig som jag vill och tingens egentliga natur blir mer uppenbara - hur svårt är det inte att stå kvar i det?



Jag ser många inlägg på sociala media om att vi inte ska vara rädda, att vi ska se positivt på det som händer, att det är en möjlighet att utvecklas. Det finns såklart vackra konsekvenser av något som också är skrämmande och som tillsynes kan stanna hela världen. Såklart kan vi lära oss massor, meditera, yoga, minnas det som är viktigt när vi möts av en kris men jag anar något annat bakom alla dessa livsbejakande inlägg. Jag anar rädslan för rädslan, rädslan för smärta, rädslan för lidandet.


Vi alla vill bara att någon ska säga, allt blir bra det ordnar sig! Vi längtar efter trygghet, frihet och kärlek. Det gör vi alla och det är mänskligt. Sanningen är att det blir bra, sen blir det dåligt igen, sen blir det bra igen. Så är livet. Jag har undervisats att vårt lidande uppstår eftersom vi inte lever i linje med verkligheten. Vi lever (och hoppas) som om allt skulle vara permanent. Mitt liv ska alltid vara tryggt, mitt samhälle ska se ut som det gör, dom jag älskar ska alltid finnas. Men det är inte permanent och när vi blir smärtsamt medvetna om det uppstår lidande. Det uppstår en massa olika reaktioner: förnekelse, anklaga någon, panik, aggressivitet, intellektualisering, kontrollbehov och passivitet. Så är det. Så reagerar jag med. Så reagerar djuret i mig, mitt lilla jag.


Jag är ingen förebild. Jag blir ofta överraskad över mina egna reaktioner, handlingar och tankar. Aha krävdes det SÅ LITE för att få mig ut jämnmod? Fascinerande.


Pema Chödron har skrivit en underbar bok om att ge upp hoppet, The wisdom of no escape. Hon skriver så befriande om att vi måste ge upp hoppet om att allt blir bra. Ge upp hoppet om att vi kan komma undan livet. Först då, när vi ger upp, och kan vi känna livets råhet på riktigt, först då kan vi på riktigt se oss själva som de vi är. Vi kan se livets skönhet, vi kan se in i evigheten när våra skygglappar ryckts bort och se vad vi verkligen är. Vi kan andas in varje vibrerande ögonblick - vackert eller skrämmande - som det är. Inte som vi vill att det ska vara. Först då kan vi bli fria, befriande från vårt gripande efter världen som vi vill ha den.


Det är okej att vara rädd, att vara uttråkad, att vara arg eller ledsen. Det är obekvämt och smärtsamt att leva. Allt du älskar kommer försvinna, alla du älskar kommer försvinna. Det är fakta. Det gör mig rädd, det gör mig ledsen, det gör mitt begränsade jag olyckligt. Det är av den anledningen som jag älskar Dharma. Dharma säger som det är, det är ingen låtsasvärld där allt kommer bli bra. För det finns ingen sen och allt är redan bra. Det finns något annat än mitt begränsade jag. Det enda som finns är det vibrerande nuet. Allt föds och dör i samma sekund. Kontakten med det gör att vi kan öppet andas in det som skrämmer oss mest och se vad som händer. Och kanske se att genom lidande kan vi komma i kontakt med världen, i kontakt med tingen som dom är, i kontakt med vårt icke-separata natur. Jag oroar mig för mina äldre - det gör ALLA just nu. Kan jag andas in i allas oro för de äldre? Vad uppstår? Medkänsla.


Jag skriver det här till mig själv, som en påminnelse i denna nästan overkliga tid.


Må alla varelser bli fria från lidande

Må alla varelser leva med lätthet

Må alla varelser finna trygghet och mening

Må alla varelser finna frid


//Josephine

0 visningar

Follow us

  • Facebook - White Circle